En växande stjärnhimmel

De ligger i sängen när ljuset slocknar. Små ljuspunkter blir synliga ovanför dem, lyser av det ljus de samlat på sig under dagen likt de två känner styrkan av all den glädje de upplevt sen dag ett. Den finns representerad där uppe som den största stjärnan av dem alla. Den första dagen, dagen då allt började om och livet förändrades.

De låter blicken vandra vidare från stjärna till stjärna. Varje enskild individ - en vecka de spenderat tillsammans. Hon pekar ut en stjärnbild, formad som ett hjärta. En lite större stjärna för att de passerat ett halvår och flyttat till en större lägenhet. En annan för det välkomnande de mötts av i den andres släkt.

En rad stjärnor lyser ovanför henne. En karta över de platser de besökt. Hemorten är störst av dem alla. En större stjärna bland mindre jämlikar utgör symbolen för den kryssning de gjorde i somras.

Även om några stjärnor lyser svagare, de mindre glada stunderna, så kämpar de ändå tappert mot mörkret runt omkring. De syns ändå i tomheten.

För varje vecka som passerar växer stjärnhimlen ovanför dem. Minnena av lycka såväl som tårar förvandlas till lysande ljuspunkter fästa med häftmassa.

Om någon av dem får svårt att sova kan de öppna ögonen och mötas av stjärnorna. Låta tankarna röra sig mellan den tid som gått sedan den första stjärnan och den fyrtionde som nyss sattes upp. Minnas ögonblicken som passerat tills de försvinner bakom stängda ögonlock. När ögonen öppnas igen är det början på en ny stjärna som förhoppningsvis även den får förenas med sina kamrater. I taket ovanför de två sovande gestalterna i sängen.

Ja, vi har stjärnor i sovrummet. En för varje vecka vi varit tillsammans. <3

Rädslor och stenar

Ibland tänker jag att det är underligt hur sammanlänkade våra humör har blivit. Att jag börjar gråta för att han mår dåligt, en person som jag överhuvudtaget inte hade träffat för några år sedan. Men också att hans glädje kan lyfta oss båda.
Och ibland skrämmer kopplingen mig. När jag ser hur effektivt den styr mitt humör. När hans nestämdhet blir till stenar även jag kämpar med att bära.

Ibland tänker jag att det är underligt hur jag kan påverkas bara av att titta på honom. Hur en trist dag resulterar i ett fånigt leende så fort våra ögon möts. Hur jag plötsligt kan fyllas av lusten att bara rusa fram och krama honom. Och aldrig släppa taget.
Och ibland skrämmer det mig. När jag funderar över hur jag skulle överleva utan honom, hur mycket mörkare varje dag skulle te sig.

Ibland tänker jag att jag är så otroligt lyckligt lottad som har honom. Att vi hittade varandra, något vi båda tvivlat på skulle ske.
Och ibland skrämmer det mig. När det känns för bra för att vara sant, för bra för att vara verkligt.

Slutsatsen? Rädslorna och de extra stenarna bär jag gärna om det betyder att jag kan krama honom en stund till. För de lyckliga ögonblicken är ovärderliga.
Björn. Jag älskar dig.

Känslor?

Hur vet man om man är kär?

Inte är det väl så enkelt som att man vill spendera tid med personen i fråga, alltid mer tid än man gör. För visst kan man vilja vara mer med sina vänner.

Så vad är skillnaden? Vad är det som väger över vänskapskänslor till romantisk kärlek?

Man kan sakna sina vänner så saknad när de inte är i närheten kan det väl inte vara.

Är det tankar kring kyssar och hudkontakt som krävs? Kan man luta huvudet mot en kompis axel eller är det ett tecken på starkare känslor?

Hur katten ska man kunna veta sånt? Hur kan någon veta innan de vet...?

Man kan vara rädd för att vänner försvinner och man kan fasa för den dag en vän inte finns. Det behöver inte vara mer än vänskap för det.

Så vad är det som utmärker kärlek? Bara att allt känns starkare? Om det är så, hur vet man när gränsen passerats? Hur vet man om man är kär?

Texten är baserad på osäkerheten jag kände innan jag blev tillsammans med Björn.