Fel

När man redigerar en text kan man hitta konstiga meningar som får en att dra på munnen åt sitt eget klantiga skrivande. När jag redigerade senaste så hittade jag till exempel denna mening:

"Akicato", sade han sig och släppte min hand.

Fel har det blivit, helt klart. Var det överflödiga ordet sig kommit ifrån vet jag inte men jag vet vart det ska: bort!

I mitt manus finns det också medvetna fel, för denna textbit låter jag vara som den är:

Tillsammans tassade jag ut genom dörren och följde lukten av frukost […]

Fritt fram att lämna era fel bland kommentarerna. Medvetna fel såväl som misstag. :)

Att se om The Tribe

Jag håller på att se om alla avsnitt av The Tribe. 5 säsonger, 52 avsnitt per säsong, ca 25 min per avsnitt - det blir ganska många timmar totalt. Största anledningen till att jag ser om den är för att jag fått Björn att se den för första gången, utan att jag försökt övertala honom (snarare motsatsen av rädsla för att han skulle hata den). Vi ser nästan alltid ett eller två avsnitt när det är dags att äta något så det går ganska snabbt framåt. Björn såg det allra första avsnittet den 16 januari och nu är vi inne på säsong 2.

Alla händelser är välbekanta men jag skulle inte kunna redogöra för alla scener långt i förväg. De flesta karaktärerna känner jag väl även om jag fortfarande har svårt att förstå karaktären Tai-San som tycks byta åsikt ganska hastigt. Kanske är det en del av hennes karaktär? Hon verkar ofta säker på sin väg och sina tankar, men egentligen är hon kanske, precis som alla andra, ett osäkert barn i en förändrad värld som inte är den lättaste att anpassa sig till.

Eftersom berättelsen redan är känd för mig försöker jag ägna tid åt detaljer som ansiktsmålning och kläder. Jag roar mig med att försöka upptäcka vilka karaktärer som har samma, eller liknande, sminkning och när de väljer att förändra hur de ser ut. Jag läser texter på planscher och konservburkar som passerar kamerans synfält. Jag jämför karaktärernas handlande nu i början av serien med hur de agerar närmare slutet.

Björn kommer med gissningar ibland om vad som ska hända. Ibland stämmer de, ibland inte. "Det blir inget bröllop." "Det kommer hända något med Brady." "Han kommer att dyka upp igen, eller hur?" Det är något av det roligaste med att se The Tribe nu, att höra hans teorier kring den tv-serie jag varit så förtjust i sedan flera år tillbaka. Det och att han faktiskt ser avsnitten helt utan tvång.  :)

Finns det någon tv-serie ni har sett mer än en gång?

Novell: Fågelsång

Liknande tema som ett tidigare blogginlägg, men här mer novell-likt beskrivet. :)

Det växer blommor under deras fötter. Solen strålar från en bekymmersfri himmel. Hon är medveten om att ljudet från bilarna en bit bort inte borde låta som fågelkvitter och att asfalten borde göra det svårt för grönskan att ta över. Men ändå står de där. Omgivna av fågelsång och grönska. Bister hård kyla bara några steg bort, där byggnaderna sträcker sig mot skyn utan att någonsin nå tillräckligt högt för att få ta del av dess lugna nyanser.

Visarna på klockorna går knappt att urskilja från där de står med händerna sammanflätade. Men de ljusklara stjärnorna går lika bra som solljuset, blommorna lyser lika klart. Tiden är bara en nödvändighet. Ett påminnelse om att de inte kan stå still i det gröna jämnt utan måste ut på den grå asfalten ibland. För om de bara står still där och låter tiden försvinna helt bortom kontroll kommer den grå röken antagligen att krypa närmare tills den tvingar bort färgen från blommorna, slingrar sig runt de lyckliga tu tills de kvävs eller tvingas ut ur sin gröna cirkel till den grå verkligheten. För hur otroligt färgstarkt blommorna än lyser kan bladen inte skydda mot det grå i all evighet. Skyskraporna, bilarna och asfalten låter sig inte ignoreras i längden.

Nej, det gröna är ingen skyddande mur som kan stå emot allt, det vet hon. Men en underbar liten plats är det. En paus från de gråaste musikpartierna. En fin melodistämma när asfaltens komp tycks extra enformigt. Med honom intill sig hoppas hon att blommorna ska vara och att de aldrig förlorar förmågan att översätta billjudet till fågelsång.

Vi, jag och Varg

Just nu är jag en bra bit in i redigeringen av det manus jag oftast refererar till som Varg. Det jag fokuserar mest på i nuläget är orden vi och jag, vilket har att göra med grundidén i boken. När det ska vara det ena eller det andra är i vanliga fall ganska självklart men gränsen har suddats ut mycket i Varg vilket gör att jag hela tiden måste avgöra vilket som ska användas var och när. Ordvalet ska passa karaktärerna samtidigt som den bakomliggande betydelsen ska kunna ses av en läsare som inte har helheten klar i huvudet från början.

För att kunna testa min redigerade text bättre har jag valt att än så länge hålla någorlunda tyst om Varg, på bloggen såväl som utanför den. Jag vill kunna se hur en läsare, som inte fått idén förklarad för sig i förväg, tolkar Varg. Hittills är Astrid den enda som fått läsa texten, efter en tidigare redigering, men hon fick bakgrundsfaktan berättad för sig innan dess. När jag blivit klar med den pågående redigeringen blir det kanske dags för nästa testläsare som förhoppningsvis är en nykomling i den värld Vargs handling utspelar sig.

När jag kommit så långt kommer jag kanske skriva mer om Varg här på bloggen. Tills dess kämpar jag vidare med vi och jag under strategisk tystnad.

Drakkart till räddning

(Detta inlägg bygger vidare på Astrids blogginlägg om enhörningen, så det kan vara en bra idé att läsa hennes inlägg först.)

Drakkart vill rädda enhorningen men vet inte hur,

han tror att en uppeldad enhorning är sur.
Fast någon eld har han inte lyckats åstadkomma än,
kanske han kan för att rädda blivande vän?

Räcker det att han blåser som vore den ett ljus?

Går det inte bra med varmt vatten från Astrids hus?

Kanske är det ändå bäst att hitta ett groddjur?

Drakkart kan hjälpa till att leta - ut på en flygtur!
Han tar sig genom trädgården själv, på egen hand,
men skogen känns som ett väldigt främmande land.
Han vågar inte flyga bortanför första trädstammen,
kanske finns det någon groda vid trädgårdsdammen?

Drakkart tittar efter, noga med att inte falla i,
men ser ingen som kan kyssa enhorningen fri.
Till ugglenästet han återvänder med slokande svans,
Astrid har kanske en mycket bättre chans.
Kanske kan han följa med nästa gång hon ska ut,
tillsammans kan de kanske hitta till sagans slut.

Missat vem Drakkart Cool är? Han har presenterats tidigare och senaste gången avslöjade han vad han tycker om mig och Björn.

Första steget

19 januari 2014 och jag är trött. Att jag redan sett större delen av filmen som spelas upp på den stora teven framför oss gör det inte lättare att behålla koncentrationen och dess längd förvärrar situationen ytterligare. Det är inte det att filmen är dålig, jag är bara trött. Björn sitter still, som vanligt, bredvid mig i soffan. Mikael i fåtöljen bortanför.

Jag byter rastlöst ställning i hopp om att det ska hjälpa. Björns soffa ger inte mycket till huvudstöd och det blir inte bättre hur mycket jag än skulle vrida mig, det vet jag sedan tidigare. Jag sneglar på Björn som har blicken fäst på skärmen, han verkar inte det minsta trött.

Undrar hur han skulle reagera om jag lutade huvudet mot hans axel ... Antagligen skulle han förbli lika orörlig som nu, oavsett vilka tankar som skulle fara genom hans huvud. Axeln ser lockande ut, precis i rätt höjd. Och så är det ju Björns axel. Björn som kanske tycker om mig. Björn som jag allt oftare tänker på och vill vara i närheten av. Björn som är så lätt att prata med, trots min blyghet.

Jag byter ställning igen. Vågar inte vila huvudet mot hans axel. Mer rädd för vad han skulle tänka än för hur han skulle reagera om jag faktiskt gjorde det.

Resten av kvällen sitter jag och försöker koncentrera mig på den bekanta handlingen på skärmen istället för Björn bredvid mig. Det går inte speciellt bra men till sist tar filmen slut.

Syrran klagar på min feghet när jag nämner tankarna för henne.
"Du skulle ha gjort det!" skriver hon. "Han skulle säkert ha blivit glad."
Kanske skulle han det, tänker jag. Kanske. Vad är det värsta som skulle kunna hända? Att han puttar bort mig? Jag har svårt att föreställa mig att han skulle göra det, rädd som han ofta är för att såra folk. Kanske nästa gång. Kanske vågar jag nästa gång. Jag ger mig själv en tyst utmaning, ett halvt löfte, om att jag ska våga översätta tanke till handling nästa gång.

Nästa tillfälle blir en fredag. Fredagen den 24 januari. Jag och Björn är ensamma. Vi sitter i soffan och pratar. Jag måste snart köra hemåt. Ska vara hemma till 19 är det sagt och klockan närmar sig obevekligt. Jag vill stoppa klockan ett tag, så att vi kan sitta där längre. Vill inte åka hem. Vet att jag inte kommer se Björn förrän på söndag och det känns som en evighet. Jag lovar i princip att höra av mig under lördagen men textmeddelanden känns som en klen ersättning för att sitta i soffan bredvid Björn och låta tiden vandra som den vill.

När han säger något om att han inte vill att jag ska åka kan jag inte längre låta bli. Och så hade jag i princip lovat mig själv att våga för en gångs skull. Hans axel är redan så nära att jag bara behöver vinkla huvudet lite. Han sitter still, som jag trodde att han skulle. Jag vågar inte vila huvudet någon längre stund men jag kan inte låta bli att le över mitt mod. Över att jag vågade. Över att han inte protesterade. Över att mitt huvud en kort stund rörde vid hans axel.

Det dröjer inte länge förrän mitt huvud faller igen och den här gången följer hans efter. Glädje blandas med nervositet. Händer detta verkligen? Stämmer det som jag börjat misstänka, som andra gissat sig till, att Björn gillar mig mer än som en vän? Lusten att åka hem sjunker ytterligare men klockan har redan blivit för mycket.

Det tar en bra stund för mig att komma iväg. Jag kommer inte hinna hem till sju, inte riktigt. Björn ser på medan jag tar på ytterkläderna. Vi kramar varandra, kanske lite längre än situationen kräver. Han är på väg att säga något men ångrar sig. Jag försöker få det ur honom men han har redan bestämt sig för att hålla tyst. Orden han tänkt säga förblir osagda. Kanske var det lika så bra just då.

Hela resan hem bakom ratten tänker jag på Björn. På hur våra huvuden vilat mot varandra en kort stund. På hur ovilliga vi var att skiljas åt. Jag försöker reda ut mina egna förvirrade känslor samtidigt som jag undrar över hans. Kaoset inom mig gör det svårt att svara på mina egna frågor. Hur vet jag vad som är vad när känslorna är nya? Jag svänger in på grusvägen och saktar farten ju närmare hem jag kommer för att få mer tid att tänka men gårdsplanen närmar sig lika säkert som klockan tvingade mig till att lämna Björns sällskap.

En av de första sakerna jag gör när jag kommit in är att meddela Björn att jag kommit hem och klockan är över tre på natten när jag tvingar mig själv till att sluta chatta med honom för att hinna få några timmars sömn. Det vore oartigt att sova sig igenom släktingarnas födelsedagsfirande.

Natten mellan söndagen och måndagen övernattar jag hos Björn igen och då blir det osagda äntligen sagt. En halv månad senare och jag har fortfarande lite svårt att greppa att drömmen jag, vi, befinner oss i är verklig. Men för varje sekund i hans närhet blir den lite starkare, lite mer verklig. Och jag är inte längre ständigt rädd för att vakna. Drömmen har varat för länge nu för att bara vara en dröm.

Samtal från andra sidan jorden

Ett till inlägg kopplat till The Tribe, eftersom det var ett tag sedan nu.

Det var en frågestund med A.J. Penn (författare) och Raymond Thompson (producent mm.) på facebook som jag deltog i. Januari 2012, vid min födelsedag för 2 år sedan, var det. I slutet av sådana frågestunder brukar de lotta ut ett telefonsamtal ... och redan där kan nog de flesta gissa vad som hände den här gången.
Tillfället närmade sig sitt slut när följande meddelande postades av Tribe-teamet:

We've just done a draw for the phone call. If you're still online CAROLINE AHLBERG can you email contact@entercloud9.com with your number? Ray and AJ will continue answering until we hear from Caroline.

Detta var mitt i natten (eftersom de befann sig på andra sidan jorden) så jag fick kväva min lust att skrika högt. Fanns ju folk i huset som sov... Jag darrade i hela kroppen och att skriva det där korta mejlet tog längre tid än vad det borde ha gjort. En stund, och ett mejl, senare ringde i alla fall min mobil. Skakig svarade jag.

Här skulle jag kunna klistra in de detaljerade anteckningar jag skrev ner ett tag efter samtalet (när jag väl slutat skaka), men nöjer mig med en kortare sammanfattning:
A.J. Penn och Raymond Thompson var väldigt trevliga och det var förvånade lätt att prata med dem (på engelska förstås). Jag är vanligtvis en väldigt blyg person som avskyr att prata i telefon. De gratulerade mig på födelsedagen, sjöng till och med. Det blev inga långa tysta pauser eftersom de var rätt duktiga på att ställa frågor till mig. Själv frågade jag Ray om det skulle bli några ljudböcker och när jag sade att jag frågat om det tidigare kom han ihåg det. Tiden rann ut och, fortfarande med darrande kropp och på helspänn, lade jag ifrån mig mobilen och önskade att jag hade samtalet sparat, mer än i mitt minne.

Det var ett underbart tillfälle, men det är nog en sådan där händelse som bara sker en gång i livet. :)

Någon som har varit med om något speciellt och vill dela med sig i kommentarerna så varsågod.

Drakkart gratulerar

Björn och Caroline är nu uppe i över en vecka, mer,
deras glädje gör att Drakkart, trots sin egen ensamhet, ler.

Det gör honom inget att han blir ignorerad av båda,

Och inte är han rädd för att hamna i någon låda.

För att stå i centrum av allt och alla är inte huvudsaken,

Det finns viktigare saker i livet, det vet draken.
Kanske hittar Drakkart någon att hänga med någon gång,

Tills dess önskar han bara att Caroline och Björns saga blir lång.

Missat vem Drakkart Cool är? Läs förra inlägget om Drakkart där han jämför sig med Smaug, eller gå tillbaka till hans första uppdykande.

Tiden försvinner

Tiden har utvecklat en förmåga att försvinna. Visst kunde den göra det tidigare också. Jag har alltid haft lätt för att låta tiden passera på morgonen och stigit upp i senaste laget, varit sista personen klar när man ska iväg och suttit uppe sent på natten när tankarna suddat ut klockans visare. Men nu försvinner tiden allt oftare. Med fingrarna hopflätade med hans hoppar den genast iväg en tjugo minuter. En arm runt axlarna och där susar den utom synhåll igen. Ett skratt blir två timmar och innan man vet ordet av är det morgon istället för kväll, kväll istället för morgon.

Kommer tiden räta ut sig, uppföra sig bättre, längre fram? Kommer man lära sig tämja den och hålla den till en rak linje? Kommer det bli lättare att släppa taget om en hand för att hålla fast i tiden istället? Och är det verkligen värt det, släppa taget för att se tiden?

Inte kan vi vara ensamma om oviljan att skiljas, rädslan för att den sagolika drömbubblan ska spricka och överlämna oss till en bistrare och ensammare verklighet. Är det naivt att tro att drömmen kan behållas? Kan bubblan vara gjord av det starkaste materialet och verkligare än verkligheten utanför?

Jag vill inte titta ut ur drömmen för att kontrollera tiden. Jag vill ägna tiden och uppmärksamheten åt den som befinner sig bredvid mig i verklighetsdrömmen.

Novell: Bilfärd i mörkret

Det var ett tag sedan jag lade upp något så det är väl hög tid nu. Jobb samt nyheten som Astrid och Mikael redan nämnt (så att jag slipper) har hållit mig borta. :)

Underbara Björn föreslog att jag skulle skriva en novell om känslan av en bilfärd i mörkret under en hemresa från Skåne förra helgen. Jag accepterade utmaningen. Nedan är resultatet.

Bilen rör sig stadigt framåt. Vägen kantas av mörkret. Det döljer de monster såväl som vänliga varelser som passeras förbi. Ljuden tycks dovare än i dagsljus, mer avlägsna. Gula punkter fångas av helljusen och jag bländar av. Försöker undvika att bländas av det klara ljuset när bilen passerar. Helljuset på igen och tunneln i mörkret blir tydligare, rakt fram. Kurvorna känns i magen och en ofrivillig gäspning blir första tecknet på att det är dags att byta förare.

Vägen fortsätter utan parkeringsplatser att stanna på. Till sist får en busshållplats duga och bilen bromsas in tills den står helt still. Kylan utanför skyndar på stegen och snart sitter jag i baksätet bredvid  hunden. Jag klappar henne förstrött medan jag spanar ut i mörkret som åter börjar röra på sig. Som om jag vill få syn på något där ute. Något annat än vägen, träden längs dess kant och de enstaka bilarna som passerar oss med sina egna mål framför strålkastarna.

Det tar tid innan jag ser skuggan men när jag väl upptäckt den är den omöjlig att missa på grund av sin storlek. Definitivt större än bilen. Säkert över tio meter lång. Den far fram bredvid oss som en reflektion i bilrutan. Halsen försvinner utom synhåll och jag lutar huvudet närmare fönstret i hopp om att se var den slutar. En stjärna blinkar till i mörkret när den jättelika varelsen kastar en snabb blick åt vårt håll. Ljudet av de stadiga vingarna smälter ihop med motorljudet och gör det omöjligt att skilja dem åt. Svansen smalnar av till ingenting någonstans bakom oss.

Jag sitter tyst med blicken på vidundret. Undrar om den, likt oss, är på väg hem. Undrar om den vet vart den ska eller om den är lika vilsen som jag. Vägen svänger och bilen med den. Skepnaden hänger med som en trasig spegelbild och jag undrar om den använder vår bil som vägvisare. Kanske hoppas den att den väg vi tar är en väg som inte slutar i en brant klippvägg eller återvändsgränd. Stjärnögat blinkar till igen precis innan jag sluter ögonen. Bilens muller blir en vaggvisa och när de vita grindarna välkomnar oss hem är jag inte längre säker på om skepnaden i mörkret överhuvudtaget existerade.